Blommor från underbara kollegor

Jag är verkligen katastrofalt dålig på att uppdatera denna blogg för tillfället.  Den senaste tiden har typ all ledig tid gått till att åka längdskidor. Försöka få ihop så många mil som möjligt inför vasan. Vintern kom så sent så det blev lite panik artat allt ihop känns det som. Men jag fick ihop runt 20-25 mil innan det var dags att åka kortvasan.
Kortvasan blev inte alls som jag tänkt mig. Det var trångt, lösa spår och klisterföre. Trotts att jag startade i ett tidigt startfällt så hade ändå alla backar blivit sönder plogade och sönder körda. Under det lösa snön som dom försökt gjort spår av, var det stenhård is. Vilket gjorde det ganska svår åkt. 

Folk ramlade huller om buller i backar och på platten. Det som gör det så svårt att åka ett sådant här lopp är allt folk. Man har ingen aning om hur dom åker eller har tänkt åka.  

I en nedförsbacke i höjd med Gopshus så ramlade en gubbe framför mig. Jag försökte parera och åka om, men just när jag var i jämnhöjd med honom så slänger han ut sina skidor tvärs över mitt spår. Jag blir typ kapad och ramlar handfallen, slår ner rumpaa i isen och tappar andan en stund, svimmar nästan av när jag känner den enorma smärta som kommer från min bakdel. Tar mig upp på skidorna och åker åt sidan av spåret. Hämtar andan, skriker och snyftar av smärta, folk frågar hur det är och tillslut så börjar jag sakta sakta  åka fram på skidorna. Det funkar, och jag åker vidare.  

När jag kommer till Hökberg och träffar på min sambo är jag grymt besviken över att tiden är så dålig. Jag hade som mål att åka under 3 timmar. Är nära på att bryta, inte för att jag har ont i rumpan, utan för att jag inte vill ha en dålig tid när jag går i mål + att spåren är otroligt dåliga. Men på något vis så åker jag vidare mot Mora och går i mål på tiden 3:30. 

Duschar, äter mat och åker hem. Det är när jag ska kliva ur bilen hemma på gården som det går upp för mig att den där vurpan inte var så snäll mot min rumpa. Jag kommer inte ur bilen av egen kraft. Sedan så bara eskalerar smärtan under kvällen och natten, veckan. 

Just nu har jag var sjukskriven i två veckor och jag blir förmodligen hemma några dagar till från jobbet. Det visade sig att jag fick en fraktur på svanskotan. Jag har fått smärtstillande och inflammationshämmande piller att äta. Så det börjar bli lite bättre nu. 

I fredags så kom sambon hem med en hälsning från min chef och underbara arbetskamrater. Jag fick en superfin blombukett och krya på dig hälsning. Jag saknar verkligen mina kollegor. Dom är bäst!