Jag har åkt tjejvasan
Jag klarade det!!!...men det var med nöd och näppe. Jag hade kramp, mjölksyra och värk typ i hela kroppen från start till mål.
Jag har ändå åkt 20 mil under vintern så att åka dessa 3 mil skulle vara en baggis. Oj, så fel jag hade!
När jag startade i gupp 13 kl. 12:45 så var det ca -1 ute, det hade åkt ca 7.000 åkare för mig i spåren så några spår var det inte tal om att det fanns kvar då jag skulle åka. Loppet börjar med en lång uppförsbacke så min tanke var att bara jag kommer upp för backen så då finns det spår. Men nej, det var inga spår där heller. Då det gick upp för mig att det kommer va så här ända ner till Mora så blev det mentalt jobbigt och jag han tänka både det ena och det andra. Spåren var en enda snösörja och det enklaste sättet att ta sig fram var genom stakning. Jag hade väldigt bra glid men även extremt bakhalt. Så det var att staka tills man hade så mycket mjölksyra i armar och axlar att det inte gick mera som gällde. Då fick man byta och använda magen. Det var trångt, folk som ramlade och låg kvar i spåren, man åkte över både skidor och stavar, det var lite smått kaos.
Jag kommer inte ihåg så mycket av hur det såg ut runt om kring. Jag vet att jag kollade på min pulsklocka och insåg att jag aldrig skulle kunna hålla min tid som jag hade som mål. När jag kom till Hökberg så var jag helt slut och då var det TVÅ mil kvar.
I Hökberg drack jag min första kopp blåbärssoppa och så träffade jag sambo och sonen. Av det fick energi och tankarna på att bryta försvann.
Efter Hökberg så var det långa, branta backar som väntade och det gjorde det ju inte lättare att ta sig fram. Folk ramlade som käglor, plogade i backen så det likande mer en puckelpist än ett skidspår. Efter Eldris började det snöa och det var lite ensamt där ute på myren. Men jag han ändå tänka att det skulle vart fint att åka här en dag i solsken och i perfekta spår.
Så här några dagar efter Tjejvasan så mår jag helt okej. Trött och lite träningsvärk i låren. Men annars helt okej. Jag är glad att jag tränat på gymmet och åkt mina mil före loppet. Men det de förhållanden som var jag för otrtänad. Jag har tränat att åka i spår och inte i lössnö. Jag är inte nöjd med tiden men jag är glad över min prestation.
Nästa utmaning som väntar är att åka stafettvasan på fredag med mitt " Tjejteam". Det värsta är att det ska bli +5 grader varmt och jag ska åka sista sträckan (19km) Hökberg-Mora. Är man galen då????
Jag har ändå åkt 20 mil under vintern så att åka dessa 3 mil skulle vara en baggis. Oj, så fel jag hade!
När jag startade i gupp 13 kl. 12:45 så var det ca -1 ute, det hade åkt ca 7.000 åkare för mig i spåren så några spår var det inte tal om att det fanns kvar då jag skulle åka. Loppet börjar med en lång uppförsbacke så min tanke var att bara jag kommer upp för backen så då finns det spår. Men nej, det var inga spår där heller. Då det gick upp för mig att det kommer va så här ända ner till Mora så blev det mentalt jobbigt och jag han tänka både det ena och det andra. Spåren var en enda snösörja och det enklaste sättet att ta sig fram var genom stakning. Jag hade väldigt bra glid men även extremt bakhalt. Så det var att staka tills man hade så mycket mjölksyra i armar och axlar att det inte gick mera som gällde. Då fick man byta och använda magen. Det var trångt, folk som ramlade och låg kvar i spåren, man åkte över både skidor och stavar, det var lite smått kaos.
Jag kommer inte ihåg så mycket av hur det såg ut runt om kring. Jag vet att jag kollade på min pulsklocka och insåg att jag aldrig skulle kunna hålla min tid som jag hade som mål. När jag kom till Hökberg så var jag helt slut och då var det TVÅ mil kvar.
I Hökberg drack jag min första kopp blåbärssoppa och så träffade jag sambo och sonen. Av det fick energi och tankarna på att bryta försvann.
Efter Hökberg så var det långa, branta backar som väntade och det gjorde det ju inte lättare att ta sig fram. Folk ramlade som käglor, plogade i backen så det likande mer en puckelpist än ett skidspår. Efter Eldris började det snöa och det var lite ensamt där ute på myren. Men jag han ändå tänka att det skulle vart fint att åka här en dag i solsken och i perfekta spår.
Vid Hemuskontrollen blev jag glad över att träffa trevliga funktionärer och en kopp kaffe. Konstanterade att nu var det bara 3km kvar att åka. De sista kilometrarna tror jag det regnade men det var inget jag led av. Jag blev glad då jag såg Unihoc Arena och Mora parken och känslan att få åka på upploppet var enorm. Jag kladade det!!!
 |
| Trött som skrutt vid Hökberg |
 |
| Trött men glad |
Nästa utmaning som väntar är att åka stafettvasan på fredag med mitt " Tjejteam". Det värsta är att det ska bli +5 grader varmt och jag ska åka sista sträckan (19km) Hökberg-Mora. Är man galen då????
Kommentarer